När plutonen kom ut i den öppna terrängen ett par hundra meter från utgångsläget för eldöverfallet hade stridsbilden helt förändrats. Den irländska granatkastarelden träffade visserligen gendarmdepån med god verkan, men irländarnas eld och svenskarnas framryckning kom i otakt så att ett uppehåll uppstod. Detta hade till följd att några hundra gendarmer inte bands av elden, när svenskarna ryckte fram utan kunde utrymma depån och lägga sig i flanken på svenskarna.

När svenskarna nådde ut i den öppna terrängen, öppnade gendarmstyrkan eld. Med understöd av kulsprutor och granatgevär fortsatte svenskarna framryckningen, som blev verkligt påfrestande. Men styrkan lyckades nå utgångsläget och riktade sin eld mot depån och särskilt mot de i fönstren grupperade kulsprutorna samt mot pansarbilarna på vägen framför.

På vänstra flygeln av den svenska styrkan framryckte furir Stålnacke, som var chef för en granatgevärsomgång. Hans två soldater blev chockade. Stålnacke skötte sitt eget understöd under framryckningen med såväl kulsprutepistol som granatgevär. Med granatgeväret lyckades han oskadliggöra en kulspruta i ett fönster.

Sikten var dålig där Stålnackes omgång hade hamnat. Han gav då order om framryckning ytterligare femtio meter men soldaterna rörde sig inte. Stålnacke tog då sitt gevär och några granater och sprang själv fram till en eldställning, där sikten var bra. Han såg att två pansarbilar framför honom sköt mot svenska styrkan till höger om honom.

Han sköt mot den närmaste pansarbilen och träffade. Tornet på bilen liksom flyttade på sig och luckan slog upp. Gendarmer, som hade stått i skydd bakom vagnen, försvann. Stålnacke fick kulspruteeld mot sig och växlade ställning i sidled, laddade på nytt och koncentrerade sig på att rikta igen, trots den intensiva eldgivningen. Plutonen på fältet till höger om honom var illa utsatt av den andra pansarbilens kanoneld. Just när Stålnacke skulle trycka av var det som om något exploderade i munnen på honom och han kunde inte andas. Han hade träffats i nedre delen av ansiktet, bl.a. hade käkbenet slitits bort. Under några sekunder, berättade han senare, trodde han att han skulle dö, men han lyckades kräkas upp tungan, som hade fallit ner i luftstrupen. Han stoppade ner fingrarna i halsen och drog fram benbitar och köttslamsor så att han fick luft. Sedan tog han sitt vapen och sprang tillbaka till sina kamrater.

Han lyckades genom tecken få den ene av soldaterna att ge sig tillbaka. Den andre stod bara kvar apatiskt. Stålnacke försökte förgäves få honom att bära granatgeväret. Han tog då själv vapnet och lyckades genom tecken och knuffar få med sig sin svårt chockade kamrat. De klättrade över en järnvägsbank och ett två meter högt staket. Stålnacke måste hela tiden hålla i tungan o se till att han fick med sig sin kamrat. Sjukvårdarna sprang dem till mötes från ambulansen som stod bakom ett hus. Med högsta fart fördes Stålnacke och den chockade kamraten till Röda Korssjukhuset. Strider pågick runt om sjukhuset, och de sårade måste tillryggalägga de sista hundra meterna till fots i språng utefter husväggarna. Cipolat opererade omedelbart.

När jag på kvällen besökte de sårade på sjukhuset, sade Cipolat till mig: "Jag var ensam läkare ombord på en jagare under ett tre dagar långt sjöslag i Medelhavet under sista världskriget, och jag var läkare i det inneslutna Tobruk under ökenstriderna, men jag har aldrig haft en patient som Stålnacke!" Jag frågade vad Cipolat menade.

Jo, Stålnacke hade lidit en stor blodförlust, när han kom springande under beskjutning till sjukhuset. Cipolat opererade honom under två timmar. När operationen var klar satte sig Stålnacke upp på operationsbordet och bad om ett handfat med vatten och tvål "för att snygga till sig litet". Cipolat och hans italienska läkarlag trodde att han var chockad, men de såg till att de begärda attiraljerna kom in. Stålnacke reste sig upp, kavlade lugnt upp skjortärmarna och tvättade av sig inför läkarnas häpna blickar. Hans otroliga mod och viljestyrka räddade inte bara honom själv utan också hans svårt chockade kamrat. Han belönades omsider med Vasamedaljen för sin insats.

Torsten Stålnacke genomgick 33 operationer för sina skador, och kunde trots att han aldrig blev helt återställd fullgöra FN-tjänst på Cypern under åren 1965 till 1968. Efter tiden i det militära drev han en krog i Helsingborg och sedan ett pensionat i Sälen, fram till sin pensionering 2003.

Hädanefter tycker jag inte att skämtteckningar som visar vita män i grytor hos kannibaler är särskilt lustiga.

Sverige hadde jo temmelig store styrker i Kongo